På liv och död i Sydafrika

Kyrkogårdarna är fulla. Den enda verksamhet som blomstrar i de fattiga kåkstäderna är begravningsindustrin. Kistor grävs upp för att säljas igen. Men mitt i aidskatastrofen finns eldsjälar som Peggy, vars styrka, mod och goda vilja ger hopp om framtiden.

Mina fötter sjunker ner i den mjuka sanden kring en nyss öppnad grav. En bucklig plåtskylt har spikats fast på det enkla träkorset. Jag läser: född september 2008. . . död januari 2009. På korset intill är det likadant, och på nästa kors och på nästa. . .

Pastor Peggy Chauke lägger en moderlig arm om mina axlar och säger: ”Gråt du. Du ska bara veta hur många kvällar jag har gråtit mig till sömns”.

Sydafrika är med sina 5,7 miljoner drabbade, det land i världen som har flest hiv-smittade och aidssjuka.  På lördagarna ringlar köerna långa till de nyöppnade kyrkogårdarna, flera mil utanför staden. De mer centralt belägna är fulla för länge sedan. 

- Döden har blivit norm, konstaterar Peggy. Att gå på begravning har blivit ett sätt att få lunch.

Döden har också blivit big business. Smarta begravnings-entreprenörer bär tröjor med trycket: ”Köp en begravning idag – betala sen”. Andra bedriver en mer ljusskygg verksamhet. Nästan varje morgon har gravar grävts upp och kistor stulits – bara för att säljas igen. Döda kroppar lämnas kvar, ofta slarvigt övertäckta.

Här i Alexandra, en kåkstad i utkanten av Johannesburg, har fattigdomens desperation ibland inga gränser. Området är ökänt för sin höga kriminalitet.
”Ska ni åka dit?” undrar folk med höjda ögonbryn, dagen innan vi ska träffa Peggy. ”Då får ni hålla i era grejer”.

- Och visst, jag hör skottlossning varje dag, varje natt, säger Peggy när vi äter lunch tillsammans på Joe´s Butchery, på 7:e gatan.  Den populäraste mötesplatsen i området.

Joes fru bär fram nygrillade, sotigt saftiga köttstycken, serverade tillsammans med pap, en slags risgröt och chakalaka, en syrlig grönsaksröra. Joe själv dog i aids förra året.

- Jag vill visa er, så att ni förstår min stadsdel, fortsätter Peggy när hon sedan tar med oss runt i sina hemkvarter.

Hon pekar på de illegala, mer eller mindre provisoriska tillbyggnader som skjuter ut från de små, låga husen av cement som redan från början stått så tätt ihop. Hon pekar på de provisoriska skjulen med tak av korrugerad plåt.

- Här är sååå överbefolkat, konstaterar  hon.

Stadsdelen Alexandra är från början byggd för 150 000 invånare. Nu bor 760 000 personer här. Och de flesta av dem har ingenting att göra. 75 procent är arbetslösa.

- När Nelson Mandela valdes till president 1994, och vi blev fria från apartheid, så väntade sig människor en förändring nästa dag; fri skola, fri vård, bättre bostäder, framförallt – bättre bostäder, jobb och mediciner, men förändringen kom aldrig.

- Folk är besvikna och desillusionerade. De har inte vunnit något på demokratin.

Detta är förklaringen till den höga kriminaliteten menar Peggy.

- Unga upplever att de inte har något att förlora.

Detta är också en viktig förklaring till att så många unga smittas med hiv.

- Man använder sex som tidsfördriv och det finns en ignorans, en slags ”Jag skiter i det - attityd” , trots alla stora kampanjer, trots fri utdelning av kondomer i telefonkiosker och affärer.

- De straffar sig själva men är inte medvetna om det.

Uppskattningsvis 40- 45 procent av befolkningen i Alexandra är smittade. Många av dem är barn och unga.  Peggy har valt att viga sitt liv åt dem. Vid sidan om jobbet som pastor i den lokala tältkyrkan, håller hon samtalsgrupper för tonåringar i området. Hon driver också ett barnhem för 10 barn som förlorat sina föräldrar på grund av aids.

- Förut behövdes det inga barnhem, konstaterar hon. Vår kultur har alltid varit att familj eller grannar tog hand om barn som förlorade sina föräldrar. Men nu, på grund av fattigdomen, arbetslösheten och antalet döda, är det inte längre praktiskt möjligt. Det är också många som drar sig för att ta emot ett barn som är smittat av hiv, på grund av stigmat det fortfarande medför.

Hon driver också ett daghem för de fattigaste barnen i området. Utanför entrén hänger en färgglad skylt med texten ”Leratong nursery”.

- Leratong betyder plats för kärlek, förklarar hon. De barn vi tar emot har berövats sin lycka och glädje. De är födda rasande. Vi måste anställa personal som har enormt mycket tålamod.

Inne i lokalen möts vi av ett myller av 160 barn i förskoleåldern.  Några leker, några vilar direkt på stengolvet i något av de två luftiga rummen.  Solen skiner in genom de färgglada teckningar som finns uppsatta på de stora fönstren. 

En av dem som hjälper till på daghemmet är Velami. Han är 19 år och berättar kortfattat att båda hans föräldrar har dött i aids. Han har kommit till staden för att tjäna pengar så att han kan försörja sina fyra yngre syskon, så som hans mamma önskade.

- Det gäller att inte tänka för mycket, säger han när jag frågar hur det påverkar ett barn att förlora sina föräldrar.

- Jag var väldigt stressad av mammas död de två första åren efteråt. Sedan börjar man acceptera det och inser att man måste ta hand om sig själv.

- Jag skulle vilja studera och bli ingenjör. Peggy har lovat att hon ska hjälpa mig att hitta pengar. Jag vet inte om det kommer att lyckas.

När motivationen vacklar brukar han trösta sig med att läsa.

- Det ger mig hopp om framtiden, om att det finns andra möjligheter, förklarar han.

Kontakten med de andra anställda på Leratong hjälper honom också att ”hålla sig uppe”. Och han trivs med själva jobbet eftersom han tycker mycket om barn.

Medan vi pratar bär han ömsint på en liten, ilsken pojke, med intryckt panna.

- Hans föräldrar slog honom i huvudet med en tegelsten, förklarar Peggy sakligt när hon ser hur jag undrande tittar på 1-åringen.

- De är hiv-positiva och de dricker, tillägger hon.

Missbruk är en annan sida av den fattigdom som barnen här ofta lever med.

- Det är som en ond cirkel: fattigdom, missbruk, våld och hiv.

Mer än hälften av barnen på daghemmet är hiv-positiva. Peggy och de andra anställda ser till att de får sina bromsmediciner på regelbundna tider – och framför allt at de får dem i kombination med mat. Ett vanligt problem är annars att barn inte kan tillgodogöra sig behandling eftersom de inte har tillräckligt att äta.

Här får de också hela och rena kläder, tack vare donationer från olika organisationer och företag.

Verksamheten framstår som en vibrerande, levande plats fylld av glädje. Trots allt. Och tack vare människor som Peggy – och Velami.

- Jag känner hopp om framtiden, säger hon. Vi måste engagera oss. Vi måste bidra. Vi måste våga se att det finns fattiga och rika i världen.

- De kloka måste ta de ignoranta i handen och visa vägen. Då kommer vi att lyckas.

Text Sophie Arnö

Foto Paul Hansen

Läs mer i Rädda Barnens tidning Barn

Vill du veta mer om Rädda Barnen: www.rb.se

"När Nelson Mandela valdes till president 1994, och vi blev fria från apartheid, så väntade sig människor en förändring nästa dag; fri skola, fri vård, bättre bostäder, framförallt – bättre bostäder, jobb och mediciner, men förändringen kom aldrig".

"Folk är besvikna och desillusionerade. De har inte vunnit något på demokratin. Detta är förklaringen till den höga kriminaliteten. Unga upplever att de inte har något att förlora".