Eunice Achait är 37 år. Sedan två veckor är hon ensam med sina fyra barn. Begravningen av barnens far är över. Hon vet att det är hennes tur nästa gång, tecknen har redan visat sig.
Innan barnen blir stora kommer också hon att vara borta.
Medan hon väntar på döden fyller hon sin minnesbok. Hon beskriver hur barnen var när de var små, hon berättar om släktens historia och om sin egen uppväxt. Hon klistrar in fotografier av sin man och skriver om hans sista tid. Hon ger instruktioner om hur man lagar mat och syr kläder, hur man sår och skördar. Hon skriver om oron för yngsta dottern Vicky, bara fyra år gammal och hjärnskadad. 40 miljoner människor beräknas idag vara smittade med aids. Av dem lever 70% - 28 miljoner söder om Sahara. Det finns 13 miljoner barn i Afrika som är föräldralösa på grund av aids. Att kunna läsa om familjens historia, glädjeämnen och levnadstraditioner ger barnen en länk tillbaka sitt eget ursprung och tidigare generationer. Mammas nedskrivna förmaningar och framtidshopp blir som att höra hennes röst. Minnesboken är ett fundament av trygghet för att kunna gå vidare, ut i livet. Bistånds- och fadderorganisationen Plan har startat en insamling för att stödja detta Minnesboks-projekt, som idag omfattar tusentals HIV-positiva föräldrar. Tillsammans med Henning Mankell gör Plan en dokumentär om projektet. I Jag dör, men minnet lever gör Henning en personlig betraktelse över aids och betydelsen av Minnesböckerna. I samband med Världsaidsdagen den 1 december kommer TV4 att visa dokumentären och göra reklam för såväl insamlingen som Jag dör, men minnet lever. All royalty för "Jag dör, men minnet lever" efterskänks av Henning Mankell till Plans insamling.

En samling av Henning Mankells essäer och artiklar som handlar om varför våldet i Kurt Wallander-böckerna blir allt grövre och grövre, om varför just Electrolux kylskåpskartonger är så bra som bostäder åt gatubarn eller vad vi förlorade när döden försvann ur vårt dagliga liv. De handlar om rasism, om bingolotto eller varför alla fattiga skrattar. Henning Mankell rör sig med den största självklarhet från Kurt Wallanders Ystad till gatubarnens Maputo eller Lökskär i Gryts skärgård. För som han själv säger: »Jag vet ju att jag i grunden fortsätter att skriva om samma sak. Att förstå den värld jag råkar leva i.