Tisdag 25. 5. Nice.

Klockan fem på morgonen står jag nere på gatan och väntar på den taxi som ska ta mig till flygplatsen i Nice. För första gången på länge har E. och jag haft en gemensam ledighet. Till en början var den tänkt att kunna sträckas ut till två veckor. Nu blev det 5 dagar, eftersom "Ship to Gaza" äntligen tycks vara startberett och jag, som avtalat, reser till Cypern för att ansluta.

Varje resas mål kan avläsas i dess utgångspunkt, tänker jag medan jag väntar på taxin. Jag har som bestämt reducerat min packning till en ryggsäck som inte väger mycket mer än 10 kilo. "Ship to Gaza" har ett klart och väldefinierat mål: att bryta den illegala blockad som Israel utsätter Gazaområdet för. Efter kriget för ett drygt år sedan har livet blivit alltmer outhärdligt för palestinierna som lever där. Det finns stora behov för att ett anständigt liv ska kunna levas.

Men målet för resan är naturligtvis tydligare än så. Handlingen bevisar ordet, tänker jag. Det är lätt att tala om att man stöder, försvarar eller bekämpar det ena eller det andra. Men det är först i handlingen som dessa ord når upp till bevis.  Palestinierna som av israelerna tvingas leva i detta elände behöver veta att dom inte är ensamma, inte bortglömda. Omvärlden måste påminnas om deras existens. Och därtill kan vi alltså lasta några skepp med det som kanske mest av allt behövs; mediciner, avsaltningsanläggningar för dricksvatten, cement.

Taxin kommer, vi gör upp om priset - dyrt! - och far på morgontomma gator mot flygplatsen. Jag gör - det påminner jag mig nu - min första anteckning där i taxin. Jag minns inte orden exakt men jag förbryllas plötsligt av en känsla av att jag inte helt har lyckats omfatta att detta är ett projekt som är så grundligt hatat av israelerna att dom kan tänkas hindra konvojen genom att använda våld.

Men innan jag är framme vid flygplatsen har tanken övergett mig. Även här är projektet mycket klart definierat. Vi agerar med icke-våld, det finns inga vapen, ingen vilja till fysisk konfrontation. Blir vi stoppade bör det kunna ske på ett sätt som inte äventyrar livet på deltagarna.

Onsdag 26. 5. Nikosia.

Det är varmare än i Nice. De som ska stiga på båtarna någonstans utanför den cypriotiska kusten samlas på Centrum Hotel i Nikosia. Det är som i en gammal roman av Graham Greene. Udda människor som möts på någon gudsförgäten plats, för att göra en gemensam resa. Vi ska bryta en illegal blockad. De orden upprepas på olika språk. Men det råder plötsligt stor osäkerhet. Båtarna är försenade, olika problem har uppstått, koordinaterna är ännu inte fastlagda var själva mötet med de sex fartygen ska ske. Det enda som är bestämt är att det blir till sjöss. Cypern vill inte att våra fartyg lägger till kaj. Antagligen har Israel utövat starka påtryckningar. Då och då kan jag också märka att det råder spänningar inom de olika grupperingar som har ledningen av detta svårhanterliga projekt. Frukostmatsalen har förvandlats till hemlighetsfullt mötesrum. Då och då kallas vi in för att skriva på papper om vilka som är våra närmaste anhöriga om det värsta händer. Alla skriver flitigt. Sen får vi besked om att vänta. Avvakta. Det är de vanligaste orden, som mantra, under de närmaste dagarna. Vänta. Avvakta.

Torsdag 27.5. Nikosia.

Vänta. Avvakta. Svår hetta.

Fredag 28.5. Nikosia.

Plötsligt börjar jag undra om det kanske blir så att jag får lämna ön utan att ha stigit på nån båt. Det verkar saknas platser. Kölistor till detta solidaritetsprojekt tycks föreligga. Men den vänlige svenske riksdagsmannen K. Och den svenska kvinnliga läkaren S. som är mina reskamrater hjälper till att hålla humöret uppe. Båtresor innebär alltid besvär, tänker jag. Vi fortsätter med vår uppgift. Att vänta. Avvakta.

Lördag 29.5. Nikosia.

Plötsligt händer allting mycket snabbt. Vi ska nu, men fortfarande förstås bara  kanske, under dagen följa med ett annat snabbgående fartyg till den punkt på havet där koordinaterna möts och där vi ska slå oss samman med den konvoj av fem andra fartyg som sedan gemensamt ska stäva mot Gazaremsan. Vi fortsätter att vänta. Men vid 17-tiden på eftermiddagen ger hamnmyndigheterna äntligen  oss lov att stiga ombord på ett fartyg som heter "Challenge" och som med 15 knops fart ska ta oss till mötesplatsen där vi ska byta till lastfartyget "Sophia"som redan ligger på plats. Ombord på "Challenge" finns redan många människor som väntar och avvaktar. Dom blir nog en aning besvikna när dom ser att det är vi tre som kommer. Dom har nog hoppats på några irländare som dock plötsligt gett upp det hela och rest hem. Vi klättrar ombord, hälsar, lär oss snabbt de regler som gäller. Det är mycket trångt, överallt plastpåsar med skor, men en lugn och god stämning. Nu tycks alla frågetecken plötsligt ha rätat ut sig. Klockan 17 00 mullrar de två starka dieselmotorerna igång. Vi är äntligen på väg.

( 23 00.)

Jag har slagit mig ner på en stol på bakre däck. Det  blåser inte hårt men tillräckligt för att många redan är sjösjuka. Jag har rullat in mig i filtar, ser på månen som lyser upp en gata över havet, parerar stötarna från vågorna och tänker att solidaritetsarbete nästan kan se ut hur som helst. Eftersom det mullrar är det inte många som samtalar. De flesta försöker sova, åtminstone ligga ner. Jag tänker att just nu är resan mycket fridfull. Men förrädiskt så.

Söndag 30 5. Havet sydost om Cypern. Natt, 01 00.

Ljus glimmar på olika håll. Kaptenen, vars namn jag aldrig lyckas lära mig, har dragit av på farten. De ljus som flackar på avstånd tillhör lanternorna på två av de övriga fartygen i konvojen. Nu kommer vi att ligga stilla tills det blir dagsljus och människor kan flyttas över till andra båtar. Men fortfarande hittar jag ingen plats att sova. Jag sitter kvar på min blöta stol och slumrar.

Solidaritet föds i fukt och väntan; men man hjälper andra att få tak över huvudet.

(08 00.)

Havet har lugnat sig. Vi går mot det största fartyget i konvojen. Det är en passagerarfärja, "Drottningskeppet" i konvojen. Där finns hundratals människor ombord. Diskussion har förts om det troliga i att israelerna kommer att koncentrera sina insatser på just detta fartyg.

Vilka insatser? Det har vi naturligtvis ältat alltsedan projektet startades. Inget kan vetas med bestämdhet. Kommer israelisk marin att sänka fartygen? Eller avvisa dom med annat våld? Finns faktiskt också den förnuftiga lösningen att fartygen släpps igenom och Israel återerövrar något av sitt alltmer skamfilade rykte i världen? Ingen vet. Men det troligaste förefaller oss vara att vi vid territorialgränsen kommer att avvisas med hotfulla röster från högtalare på marina fartyg. Om vi då inte stannar kommer man sannolikt att slå ut våra propellrar eller roder och sen bogsera bort oss till en plats där vi kan reparera.

(13 00.)

Vi tre flyttar på en repstege över till "Sophia". Det är ett gammalt haltande lastfartyg, med mycket rost och med en kärleksfull besättning. Jag räknar ut att vi blir omkring 25 personer sammanlagt. Lasten består bland annat av cement, armeringsjärn och prefabrikerade trähus. Jag anvisas en hytt som jag delar med riksdagsmannen som jag efter de långa dagarna i Nikosia alltmer räknar som en mycket gammal vän. Vi upptäcker att där inte finns elektriskt ljus. Läsa får vi göra någon annan gång.

(16 00.)

Konvojen är samlad. Stävarna vänds mot Gaza.

(18 00.)

Vi samlas på den improviserade matplatsen mellan lastluckorna, och fartygets överbyggnad. Den gråhårige grekiske man som ansvarar för säkerhet och organisation på fartyget, frånsett själva sjöhanteringen, talar lågt och inger genast stort förtroende. Ord som "vänta", "avvakta", existerar inte längre. Nu närmar vi oss. Frågan är bara vad vi närmar oss. Ingen vet vad israelerna hittar på. Vi bara vet att dom har varit hotfulla i sina uttalanden och sagt att konvojen ska avvisas med alla medel. Men vad betyder det? Torpeder? Trossar? Soldater som firas ner från helikoptrar? Vi kan inte veta. Men våld ska inte mötas med våld från vår sida. Bara elementärt självförsvar. Däremot kan vi försvåra för en angripare. Taggtråd ska fästas runt hela relingen. Dessutom ska alla vänjas med flytvästar, vakter ska sättas ut och vi ska veta var vi samlas om främmande soldater kommer ombord. Sista skansen är kommandobryggan.

Sen äter vi. Kocken är från Egypten, stor och kraftig, och har ont i ett ben. Men han lagar god mat.

Måndag 31.5.  00 00.

Jag deltar i babords vakt mellan midnatt och 03 00. Fortfarande är månen stor även om den då och då täcks av moln. Havet är lugnt. Lanternorna glimmar. De tre timmarna går fort. Jag märker att jag är trött när jag är avlöst. Fortfarande är det långt till det som kan kallas en territorialgräns som israelerna kan anse sig ha rätt att försvara. Jag bör hinna sova ett antal timmar.

Jag dricker te, pratar en stund med en grekisk besättningsman som talar mycket dålig engelska men som insisterar på att han vill veta vad mina böcker handlar om. Klockan hinner bli nästan fyra innan jag äntligen kan lägga mig ner.

( 04 30.)

Jag hinner precis somna innan jag väcks. Ute på däck ser jag att den stora passagerarfärjan är upplyst av strålkastare. Plötsligt hörs skottlossning. Jag inser alltså att Israel har valt den brutala konfrontationens väg. På internationellt vatten.

Det dröjer precis en timme innan de svarta snabbgående gummibåtarna med de maskerade soldaterna anländer och börjar äntra. Vi samlas uppe på kommandobryggan. Soldaterna är otåliga och vill ha ner oss på däck. När någon rör sig för långsamt får han genast en elektrisk pistol mot armen. Han faller. En annan man som också rör sig långsamt blir skjuten av en gummikula. Jag tänker att jag ser detta hända alldeles intill mig. Det är en absolut verklighet. Människor som inget gjort, drivs som djur, straffas för sin långsamhet.

Vi sätts i en grupp nere på däck. Där kommer vi sen att stanna i 11 timmar, tills båten lägger till kaj i Israel. Då och då blir vi filmade trots att soldaterna knappast har rätt till det. När jag gör några anteckningar är en soldat genast framme och frågar vad jag skriver. Det är enda gången jag tappar humöret och svarar att det har han inget att göra med. Jag ser bara hans ögon, vet inte vad han tänker. Men han vänder och går.

11 timmar, orörliga, packade i hettan, är tortyrliknande. Ska man gå och kissa måste man begära lov. Den mat vi bestås är kex, skorpor, äpplen. Men kaffe får vi inte koka trots att vi kan göra det där vi sitter. Ett gemensamt beslut fattar vi: att inte begära att få laga mat. Då kommer vi att bli filmade. Det kommer att presenteras som att soldaterna är generösa mot oss. Vi håller oss till kexen och skorporna. Det är en förnedring utan like. ( Under tiden har de soldater som vilar släpat ut madrasser ur hytterna och sover längst bak på däck.)

Under elva timmar har jag alltså tid att sammanfatta. Vi har blivit attackerade när vi befinner oss på internationellt vatten. Det innebär att israelerna har betett sig som pirater, inte bättre än det som sker utanför Somalias kust. I samma ögonblick de börjar styra fartyget mot Israel har vi också blivit kidnappade. Hela aktionen är illegal.

Vi försöker föra samtal, resonera om vad som kommer att ske, och inte minst hur israelerna kunde välja en sån  lösning som bara innebär att de målar in sig själva i ett hörn. Soldaterna betraktar oss. En del låtsas inte förstå engelska. Men alla förstår. Där finns också ett par flickor bland soldaterna. Dom verkar mest brydda. Kanske är dom såna som kommer att fly till Goa och knarka ner sig när deras militärtjänst är över? Det händer hela tiden.

(18.00.)

Kaj nånstans i Israel. Jag vet inte var. Vi tas iland och tvingas löpa nån sorts gatlopp mellan soldater medan militär teve filmar. Jag tänker plötsligt att just detta är något jag aldrig ska förlåta dom. I detta ögonblick finns inget annat än fähundar och svin i mina tankar.

Vi splittras upp, ingen tillåts tala med någon annan. Plötsligt dyker en man från UD i Israel upp vid min sida. Jag inser att han är där för att se till att jag inte får en alltför omild behandling. Trots allt är jag rätt känd som författare i Israel. Jag är översatt till hebreiska. Han frågar om jag behöver något.

-          Min och de andras frihet, säger jag.

Han  svarar inte. Jag ber honom gå. Då tar han ett steg bakåt. Men han stannar.

Jag erkänner förstås ingenting och får veta att jag ska deporteras. Mannen som säger detta säger också att han uppskattar mina böcker. Då överväger jag att se till att det jag skriver aldrig översätts till hebreiska igen. Det är en tanke som ännu inte har nått sin botten.

Hela tiden råder en upprörd, kaotisk stämning i denna "mottagningsasyl". Då och då blir någon nerslagen, fastbunden, belagd med handfängsel. Jag tänker flera gånger att ingen kommer att tro mig när jag berättar. Men många ögon ser. Många kommer att tvingas inse att det jag säger är sant. Vi är många som kan vittna.

Ett enda exempel får räcka. Alldeles intill mig vägrar en man plötsligt att lämna sina fingeravtryck. Han accepterar att bli fotograferad. Men fingeravtryck? Han anser inte att han gjort något brottsligt. Han  gör motstånd. Och blir slagen till golvet. Sen släpas han bort. Vart vet jag inte. Vilket ord ska jag använda? Avskyvärt? Inhumant? Man kan välja fritt.

(23.00.)

Vi, riksdagsledamoten, läkaren och jag förs till ett avvisningsfängelse. Där splittras vi. Vi får några smörgåsar kastade till oss som smakar gammal wettextrasa. Natten är lång. Jag har mina gymnastikskor som kudde.

Tisdag 1 juni. Eftermiddag.

Plötsligt förs riksdagsmannen och jag till ett Lufthansaplan. Vi ska utvisas. Vi vägrar att gå innan vi vet som händer med S. När vi får klarhet att hon också är på väg lämnar vi vår cell.

Ombord på planet ger flygvärdinnan mig ett par strumpor. Eftersom dom stals av någon av de kommandosoldater som attackerade den båt jag befann mig på.

En myt om den modiga och inte minst ofelbare israeliska soldaten krossas. Nu kan man lägga till: dom är också simpla tjuvar. Ty det var inte bara jag som blev av med pengar, kreditkort, kläder, musikspelare, dator; de gjorde också många andra på den båt där jag befann mig och som en tidig morgon attackerades av maskerade  israeliska soldater, som alltså egentligen inte var något annat än  falska pirater.

Sent på kvällen är vi i Sverige igen. Jag talar med journalister. Sen sitter jag en stund i mörkret utanför det hus där jag bor. E. säger inte mycket.

Dagen efter, den 2 juni lyssnar jag på koltrasten. En sång för dom som har dött.

Nu återstår allt som måste göras. För att inte förlora målet, som är att häva den brutala blockaden av Gaza. Det kommer att ske.

Bakom det målet väntar sen andra mål. Nerbrytningen av ett Apartheidsystem tar sin tid. Men inte en evighet.