Sällan eller aldrig har jag blivit så utskälld i det offentliga samtalet som efter mitt deltagande i den fartygskonvoj som försökte bryta den illegala israeliska blockaden av Gaza för tre månader sen. I och för sig var de övervägande antalet kommentarer positiva och stödjande. Naturligtvis var det mesta av angreppen heller inte så mycket att bry sig om. Man kan inte argumentera med fundamentalistiska israeler - eller svenskar - som menar att den minsta lilla kritik mot Israel är liktydigt med antisemitism. Att då försöka resonera blir bara ett tröstlöst stångande mot döda väggar. Det blir outhärdligt med tanke på det tunga och välplanerade våld som den israeliska armén använde. Slutresultatet var nio döda. Hade man verkligen bara velat stoppa våra fartyg hade man lätt kunnat angripa propellrar och roder. Men man ville slå till hårt och dessutom visa sitt förakt mot internationella gränsdragningar och konventioner. Varför detta skedde vet vi ännu inte. Men det är knappast fel att misstänka att det råder en djup splittring inom den israeliska regimen.

I en del fall har det dock varit möjligt att diskutera och i de fallen har jag också gjort det. När jag besökte Tyskland några veckor efter konvojen för att föreläsa om helt andra saker, möttes jag vid några tillfällen av demonstrationer utanför lokalerna. Då gick jag alltid ut och talade med dom som delade ut flygblad eller stod med banderoller. Oftast gick det att resonera och klargöra varför jag menar blockaden av Gaza vara illegal och att det inte med nödvändighet innebär att jag tar parti för Hamas.  ( Det gör jag inte heller; jag är ytterst kritisk mot mycket i deras politik. Men dom finns där, dom har vunnit ett val och dom måste tillåtas göra sin röst hörd i olika politiska samtal. Stöts dom ut kan en fredlig lösning aldrig uppnås.)

Men det som plågar mig mest är nog ändå att jag i dagens Israel ser ett spöke gå igen. Jag ser det forna apartheidsystemet återuppstå. Jag kan egentligen inte identifiera några direkta skillnader mellan hur den vita rasstaten i Syd-Afrika behandlade svarta och färgade ända tills systemet tvingades till sammanbrott. Även om de historiska förutsättningarna är vitt skiljda mellan staten Israel och Syd-Afrika, har de i en viss historisk period kommit att plågas av snarlika politiska system.

Jag trodde aldrig att jag skulle se apartheidsystemet återuppstå. Men när jag reser i Israel ser jag just det jag en gång såg i Syd-Afrika. Ingenting är helt identiskt. Men förtrycksapparaten och dess metoder är likartade och målsättningen entydig; åtskillnad, där den ena gruppen styr och den andra är att betrakta som andra klassens medborgare i det egna landet.

Sanningar är sällan enkla. Men några påståenden går att göra som knappast kan ifrågasättas; så länge det finns en enda ofri människa i världen är ingen egentligen fri. Det är en enkel sanning. Lika enkel som att det genom historien finns många exempel på att den som är förtryckt i det ena ögonblicket kan bli den förtryckande i nästa.

Just dessa sista satser gör solidaritet och bistånd nödvändigt. Förtryck behöver inte vara ett politiskt system, det kan också vara fattigdom. Oftast är det dock fråga om många sammanhängande faktorer. Där solidariskt bistånd kan vara av avgörande betydelse.

På 1930-talet och under krigsåren var det nödvändigt att ta ställning till det judiska - och romska! - folkets lidande under nazismen. Där finns mycket att säga om den svenska historien. Många agerade avskyvärt, eller agerade inte alls. Men med samma självklarhet som det judiska folket den gången kunde kräva stöd så gäller det idag det palestinska folket som har rätt att kräva vår assistans - utan att utmåla det judiska folket som fienden. Det är den israeliska politiken som måste tvingas till reträtt, på samma sätt som i Syd-Afrika.

Jag kan ibland tänka den naiva tanken: om man kunde hitta en Nelson Mandela och en deKlerk i Israel idag.

Men det går naturligtvis inte. Lösningen måste bli en annan. Och den kan bara komma till stånd i samtal mellan palestinier och israeler.

Dock måste vi bidra till att det palestinska folket inte går under i väntan på den framtida lösning som måste komma. Bistånd krävs.

Det tillstånd som råder idag är outhärdligt.

Henning Mankell

P.S  I min förra krönika riktade jag en fråga till Reinfeldt och Sahlin. Har dom svarat? Om inte så betyder det att man nog törs utgå ifrån att de inte bedömer biståndet vara en fråga som avgör vem som ska få sitta på taburetterna efter valet.  Höger som vänster, alltså! Och det är ju bra att veta! DS.