När jag betraktar det pågående och ovissa skeendet i Libyen, påminner jag mig om den enda gång jag faktiskt har mött Khadaffi. Eller, rättare sagt; den enda gång jag sett honom, på inte alltför stort avstånd.

Efter ett besök han gjort i Sydafrika, för att möta Nelson Mandela, jag tror, i samband med hans installation som president vid mitten av 1990-talet, bestämde sig Khadaffi plötsligt för att besöka grannlandet Moçambique, där jag, som bekant, tillbringar mycket av min tid. Ingenting tycktes ha varit förberett, allt gick mycket fort. Plötsligt var ett av Maputos största hotell fullbelagt med Khadaffis ”vakter och tjänstefolk”. De tillbringade dagarna med att äta hamburgare och vänta på sin ledare, om vilken man varken visste när han avsåg att anlända eller ens hur. För det moçambikanska protokollet måste det ha varit besvärliga dagar med den nyckfulle och samtidigt paranoide Khadaffi i antågande.

Till sist passerade han in över gränsen till Moçambique i en – buss! En lång karavan där han  ideligen bytte vilken buss han befann sig i. Då och då stannade han dock, steg ur bussen och delade ut hundradollarsedlar till den förvånade landsbygdsbefolkningen som snabbt samlades.


När han anlände till Maputo för samtal med president Chissano, såg jag honom stiga ur en buss och sen snabbt svepas in i ett täcke av säkerhetsvakter, många unga, kvinnliga.

Jag kan i dag fundera på hur en sådan man kan bibehålla en diktatorisk makt så länge. Jag kan tänka att för en sådan tyrann måste det paranoida vara en nödvändighet; att misstro allt och alla för sin egen överlevnad. I det påminner han inte minst om Stalin. Hans nyckfullhet, att aldrig avslöja sina egentliga planer förrän det är absolut nödvändigt, det ständiga bytet av transportfordon, är en del av samma överlevnadsstrategi. Vi kan kalla det ”busskaravansyndromet”.

Men naturligtvis måste Khadaffi ha haft tillgång till kapacitet på helt andra nivåer än detta. Inte minst måste han ha haft en stor förmåga att förutse opposition och motstånd för att kunna slå till i tid. På samma sätt har han växlat vänskapspakter, förvandlat fiender till vänner, och emellanåt även gjort den omvända volten.

Tills nu. När han tycktes helt oförberedd på vad som skulle komma.

Hela tiden har det dock legat en megalomanisk dimension alldeles under den khadaffska ytan. Hans idéer om ett Afrika som EU, med en gemensam valuta över kontinenten, vållade naturligtvis pinsam bestörtning hos mer kallsinnigt realistiska afrikanska politiska ledare. Han har även gjort andra utspel som vållat oreda och förvandlat honom till en man vars mentala stabilitet det funnits skäl att betvivla.

Nu faller han dock. Det är det vi ser. En tyrann håller på att störtas i den libyska sanden. Bakom den vältalige och dollarsedelgivande diktatorn framstår nu en man som inte tvekar att använda brutalt våld mot sin egen befolkning. Han vägrar avgå, han sitter i ett allt trängre rum, och Tripoli i dessa dagar kan ge ett vagt återsken av Hitlers sista dagar i Berlin, djupt nere i den bunker som håller på att bli hans grav.

Märk nu väl! Jag liknar inte Khadaffi vid Hitler annat än i  det svaga tyranniska återskenet. Varje diktatur spelar efter egna noter. Salazar i Portugal kan inte jämföras rakt över med Khadaffi, inte heller kan de grekiska överstarna på 1960-talet uppfattas som kopior av Generalissimo Franco. Men sammantaget står diktatorer alltid inför sina fall. Ett vet vi om diktaturer; förr eller senare kommer det avgörande upproret.

Ett annat vet vi också: vad som kommer att ske är inte möjligt att idag förutsäga. Det enda vi vet är att ingenting kan återgå till det som varit. Det kan förvisso bli värre, framförallt om diktaturen skulle ersättas av en teokrati med fundamentalistiska muslimer i ledningen och Sharialagar som ska följas enligt manualer från medeltiden. Men det kan naturligtvis också vara början till en frihet som varit försvunnen under Khadaffis långa tid vid makten.

Jag minns återigen hans tjänare som satt på det där hotellet i Maputo. De upplevde nog en stor frihet i att kunna frossa i hamburgare. Men de var samtidigt nervösa, ständigt vaksamma; som om Khadaffi hela tiden kunde se dom. Med sina egna ögon eller med spionernas.

Ingenting är alltså avgjort annat än att Khadaffi snart har fallit och att en återgång till det gamla skulle vara möjligt.

Det som oroar just nu är naturligtvis främst Natos agerande, och därmed den svenska ”insatsen”. När det käbblas om flyg eller marina stridskrafter mellan de svenska politiska partierna, handlar det givetvis om Nato överhuvudtaget ska ha ett mandat i det som sker och i så fall hur; på vilket sätt. Jag är enig i att civilbefolkningen måste skyddas när ett lands egna ledare går till anfall. Men var går gränsen mellan detta och att ett folk själv bestämmer sin framtid? Där är ingenting alldeles klart, och risken med andra ord stor att Nato – Sverige! – börjat följa en alldeles egen agenda som inte handlar om civilbefolkningen utan om oljan!

Om detta bör den svenska debatten handla. Samtidigt som vi försöker se hur vi bäst kan stödja det libyska folkets ansträngningar på olika nivåer. Behöver dom tillgångar till servrar? Stöd till andra former av nätuppkopplingar för informationsflödet om Khadaffi lyckas stänga ner trafiken?

Frågorna är många. Men också möjligheterna att ge solidariskt stöd till upproret.       

Henning Mankell