Jag är fascinerad av all ny teknologi som skapar mötesplatser för oss i den så kallade cyberrymden. Jag förstår vilken betydelse för informationsspridningen som tidningarna måste ha haft för revolutionärerna på 1800-talet, i synnerhet 1830 och 1848. Jag har klart för mig vilken succé Facebook är i dag med mer än 660 miljoner användare runtom i världen.?Men jag inser också, en smula sorgset, att det inte är någonting för mig. Kanske är jag lite för gammal? Eller kanske beror det på att jag är mera intresserad av att utforska den episka texten, som jag har levt med så länge jag kan minnas. Och på att jag inte har tid att sätta mig in i allt som är nytt.

Det blev därför en överraskning för mig när jag i maj upptäckte att det fanns en falsk Henning Mankell på Facebook. Någon gjorde egendomliga, men framför allt osanna politiska utsagor i mitt namn. Min falska Facebookprofil hävdade till exempel att jag försvarade Hizbollahledaren Hassan Nasrallahs uttalanden. ?Jag måste göra någonting. Vad skulle hända med min trovärdighet om folk fick för sig att jag stödde Hizbollah? Jag meddelade Facebook att en förfalskare hade kidnappat min identitet och krävde att profilen togs bort. Jag kontaktade också den svenska polisen och gjorde en anmälan.?Den falska profilen försvann. Men ett par dagar senare dök den upp igen. Jag sa till Facebook att de hade 24 timmar på sig att ta bort profilen. Och nu gjorde de det på ett sådant sätt att det skulle vara omöjligt också för mig att någonsin öppna ett Facebookkonto i mitt namn. Sak samma för mig.

Men några dagar senare började någon sända mejl i mitt namn. I dessa stod det att jag inte ville att israeler i fortsättningen skulle kunna läsa mina texter – vare sig romaner eller någonting annat. Den här texten i Haaretz bevisar att det nämnda mejlet uppenbart var falskt.?Vem ligger bakom allt detta?

Jag kan bara konstatera ett par saker: att förfalskarna – jag misstänker att det inte rör sig om en enstaka person – inte var kompletta idioter. Avsändarna använde Gmail, vilket gör dem omöjliga att spåra om man inte gör en polisanmälan – vilket jag överväger att göra. Förövarna behärskar franska och spanska. Engelskan i mejlen är å andra sidan mycket dålig och ingenting är skrivet på svenska. (Fast det kan vara ett villospår.) Jag vet inte vem som ligger bakom. Men jag kan ställa en fråga. Vem skulle tjäna på att misskreditera mig? Jag kan se ett samband med artikeln som Haaretz publicerade den 28 november 2010, där det uppgavs att det israeliska utrikesministeriet hade sänt en brådskande anmodan till ambassaderna i bland annat London, Rom och Berlin att upprätta en lista över minst 1 000 ”allierade” i varje land. Dessa allierade skulle, genom medier och olika manifestationer, vara redo att göra vad som bara kan kallas PR för den israeliska regimen.

Jag varken kan eller vill anklaga vare sig den israeliska regimen eller den israeliska ambassaden i Sverige för att ha kidnappat min identitet och försökt sprida lögner i mitt namn. Men frågan kvarstår: Vem har något att vinna på detta? Det är bara med yttersta förakt jag ser på dessa fega människor som inte vill tala om vem de är och som patetiskt och desperat misskrediterar och ljuger i stället för att föra en öppen dialog. Att det inte rör sig om något ”studenthyss” är uppenbart. Det är en direkt kampanj mot mig. Den kommer inte att lyckas, därför att lögner är inget användbart demokratiskt verktyg.

När jag skriver detta tänker jag på vad som sannolikt äger rum på de möten där den israeliska militären försöker bestämma strategin för att kunna stoppa den nya konvojen till Gaza. Jag tror inte att den fatala attacken i fjol, då nio människor mördades, kommer att upprepas. Israel har inte råd till det. (Att Ban Ki Moon har ändrat åsikt och nu anser att konvojen är ”en onödig provokation” är både sorgligt och patetiskt. Han vill bli omvald och inser att detta bara är möjligt om han talar med husbondens röst, det vill säga USA:s, i stället för att säga vad han tycker.)

Mitt deltagande i förra årets konvoj och mitt beslut att följa med på den nya är solidaritetshandlingar med ett enda syfte: att häva den illegala blockaden av Gaza. Ingenting annat. Det ska ses som ett ärligt försök att bidra till en förnuftig dialog mellan israeler och palestinier. Också de illegala bosättningarna måste stoppas och rivas på samma gång. Sedan är det upp till israeler och palestinier att besluta vilken sorts framtid de vill ha. En stat? Två stater? Det är de som ska besluta det. Inte jag, ingen annan. Om bara israelerna ville förstå att det jag gör är i linje med grundhandboken för all solidaritet. Ickevåld, sann humanism. Precis det som de själva, genom historien, har bett om för egen del. Och fått – också av mig.

En sak är säker. Det kan inte fortsätta så här. Ett förtryckt folk kommer alltid att göra uppror. Det som händer i Nordafrika är ett bevis på det. Och jag märker att fler och fler israeler vill tala med mig om den politiska utvecklingen i deras land och hur outhärdlig den är. De protesterar mot att palestinierna behandlas som andra klassens medborgare i Israel. Alla är inte trångsynta. Att också en växande konservatism går hand i hand med utvecklingen är inte konstigt. Desperation föder både förnuft och dess motsats.

Som författare är jag en intellektuell. Jag tror på upplysningens ideal, jag tror på det skrivna ordet, på dialog och på sanning. Jag hatar lögner mer än någonting annat. För det mesta reagerar jag genom att skriva. Men i bland tror jag att andra sorters manifestationer är avgörande. Som den här konvojen. Dess syfte är fredligt. Inga vapen kommer att medföras ombord. Kanske kommer det att finnas en eller två köksknivar på varje fartyg för matlagningens skull. Eller kanske en maskerad kommandosoldat – som i fjol – kan visa upp en av mina engångsrakhyvlar och kalla den ett vapen.?Vägen till förnuftets seger kan bli lång. Och måste ofta vara det. Men förr eller senare kommer den israeliska regimen att tvingas inse att palestinierna inte kan behandlas som andra klassens medborgare i deras land.

En sista anmärkning: I fjol, sedan jag blivit deporterad från Israel, var jag inbokad för några litterära framträdanden i Tyskland. De var till min glädje utsålda överallt. Men man sa också till mig att det fanns demonstranter utanför möteslokalerna som protesterade mot mitt deltagande i frihetskonvojen. Jag gick naturligtvis ut för att tala med dem. Och jag kan försäkra att ingen ropade och skrek. Vi kunde ha en seriös diskussion. Vi höll inte med varandra, men vi lyssnade och pratade. Det är så det måste gå till.

Henning Mankell

Texten publicerades på expressen.se den 19/6