Diébédo Francis Kéré berättade följande: han arbetar i Burkina Faso enligt en modell han kallar "social arkitektur". Och han gav mig följande exempel: Det råder stor brist på skolor i landet. Med det ska man förstå att det saknas både lärare, lokaler och böcker. Det enda det är gott om är barn som vill lära sig läsa och skriva och en smula matematik. För honom existerar det givetvis som för alla förnuftiga människor inga skäl till att vänta i onödan. Utbildningen kan påbörjas innan skolan är byggd.  Klimatet tillåter som oftast att lektioner kan hållas utomhus, i skuggan av ett träd.

- Men utbildningen måste vara dubbel, sa han. Lärande och produktion av annat än tankar, på en och samma gång. Det enda villkoret som jag gav barnen och deras föräldrar när jag sa mig vara villig att betala en lärare och bidra med min kunskap, det var att alla elever skulle ha med sig nånting varje gång de kom till det skuggande trädet och lektionerna på morgonen. Kan du gissa vad?

Han gav själv svaret.

- En tegelsten, sa han. För dom lite äldre barnen. Som orkar bära. För dom minsta barnen räcker det med en mindre sten. Det ska ju inte bara resas väggar av bränt tegel. Mindre stenar kan knackas jämna och bli till golv.

Sen visade han mig fotografier. Rader av pojkar och flickor, alla bärande på en tegelsten eller en mindre sten. Pojkarna bar under amen, flickorna balanserade tegelstenarna eller småstenarna på sina huvuden.

Hans idé var enkel: medan eleverna lärde sig läsa och skriva, bidrog dom själva till att en skola blev byggd.

Det här är ingen vacker eller "idealistisk" historia. Utan en ytterst handgriplig lösning på ett praktiskt problem. En kollektiv lösning. När det saknas pengar men där det finns arbetsvilliga händer och kunskapstörstande unga människor. Där analfabetismen fortfarande härjar som en pestsjukdom. Mental kolera. Men där det går att bjuda motstånd med förnuftig handling.

Det är sannerligen heller inget märkvärdigt eller unikt, om man minns. Tänk på vår egen svenska historia! Det var på detta sätt den unga svenska arbetarrörelsen byggde sina folkparker och folketshus i slutet av 1800-talet. Nykterhetsorganisationerna sina loger. Man gjorde det tillsammans, eller "på dugnad" som man säger i Norge. På kvällar efter långa arbetsdagar. På söndagar när man nog mest hade behövt vila. Man byggde istället. Inte bara hus utan ett annat samhälle.

Det här är naturligtvis en arbetsmetod som på olika sätt bör stödjas i fattiga länder. En kollektiv lösning, där alla bidrar efter förmåga, innebär inte bara att man kan lösa ett specifikt konkret problem. Det innebär också att man skapar erfarenheter, insikter, kunskap om vad samarbete egentligen innebär. Det handlar alltså inte bara om det man alltid, traditionellt har gjort tillsammans. Grävt bevattningsanläggningar eller liknande. Det handlar också om att man kan närma sig framtiden genom upptäckter om hur nya samarbetsformer kan vara lösningen när det gäller att avhjälpa en brist eller åstadkomma utveckling. Istället för att sitta och vänta på att det kanske kommer att finnas tillgängliga pengar från nyckfulla biståndsorganisationer eller världsbanker.

Jag har alltid ställt mig undrande till varför svenska folkrörelser med sina stora kunskaper inte har engagerat sig - och engagerats! - mer av de stora biståndsorganisationerna när det gäller att bidra till utveckling i afrikanska länder. Varför har man hela tiden lutat sig mot de dyra experterna och konsulterna? Jag skulle kunna skriva en bok om alla dessa egendomliga, men alltid högt avlönade konsulter, som kommit nerflygande för längre eller kortare perioder till Zambia eller Mocambique eller de andra afrikanska länder där jag bott för längre eller kortare tid. Dessa experter som sedan har rest hem för att skriva rapporter, som i väldigt många fall inte lett någon annanstans än till arkiven. (Undantag finns förstås.)

Jag erinrar mig vid ett tillfälle, en svensk konsult som var i Maputo i 4 dagar. När jag frågade honom om vad han gjorde där, svarade han glatt att han skulle presentera ett förslag till en reviderad jordbrukspolitik i landet. På fyra dagar! Och jag tror inte ens han lämnade staden under de dagar han var där.

(Nu kan en sådan historia anses illvillig. Från ett och annat håll kommer säkert att ropas att jag bör namnge och exakt precisera vad detta var för projekt. Men varför ska jag göra det? Jag förföljer inte folk. Jag försöker resonera om vilka vägar som leder åt rätt håll när det gäller utveckling; vägar ur eländet.)

Franz Fanon skrev på sin tid att "bron inte skulle byggas förrän den kunde byggas av de som skulle bruka den". Det är jag inte alldeles överens om, även om jag förstår vad han menar. Men det skolbygge som sker i Burkina Faso, där eleverna och tegelstenarna kommer vandrande i soluppgången, är något som vi borde kunna bidra till. Eftersom dom nog trots allt skulle klara det även utan oss!

Henning Mankell