Friheten kan vi hoppa över, den var självklar. Broderskapet kan förstås ses som en anmärkningsvärd formulering eftersom kvinnorna spelade en avgörande roll för att denna stora mänskliga revolt rullades igång. ( Vilka var det som tågade mot Versailles?) Systerskapet är ännu på många sätt en olöst fråga som tillhör vår samtid. 1789 till år X, kan man tänka.

Men jämlikheten? Jag minns när socialdemokraterna i Sverige gick till val på 1960-talet under devisen ”Ökad jämlikhet”. Jag erinrar mig att jag tänkte att det var en omöjlig paroll. Den gjorde att jag tvekade om de socialdemokratiska parollskaparnas språkliga och filosofiska intellektuella förmåga. Hur kan man ”öka” något som måste betecknas som ”absolut”? Ett antingen – eller?  Frihet antingen finns eller inte finns. Nån halv frihet existerar näppe. Likaså broderskap eller systerskap. Vad är ett halvt broderskap? Men sossarna gick alltså till val med den omöjliga uppgiften att öka den absoluta jämlikheten. Antingen fanns den eller inte. Nu gick det såvitt jag minns rätt bra för sossarna i valet i alla fall, trots denna jättelika slagordsgroda. Jag tror ingen  begrep parollen.

Jämlikheten, alltså. Man kan se den i ett nationellt perspektiv och ett internationellt. Frågan är om inte dessa synsätt måste slås ihop för att bilden ska bli någorlunda klar och därmed hanterbar för en verklig och därmed meningsfull debatt.

Jag börjar med Afrika, den kontinent jag känner bäst, frånsett Europa. Ett av den svarta kontinentens största problem handlar just om jämlikheten, eller bristen på den. Jämlikheten kan naturligtvis debatteras som klassfråga. Och är det förstås också i grunden. ( På den afrikanska kontinenten håller man just på att återupptäcka den klassiska marxistiska definitionsvärlden. Och man inser att allt i grunden handlar om klasstillhörighet.). Men man kan i många afrikanska länder närma sig jämlikheten som en fråga om gender, om kön: på den afrikanska kontinenten har kvinnorna ett avgörande ansvar för produktion av mat och sammanhållningen av familjen. Men deras inflytande på olika politiska och ekonomiska nivåer är obetydlig eller direkt obefintlig. Det innebär alltså att bristen på jämlikhet är ett av de avgörande problemen i Afrika. Samora Machel, Mocambiques förste president, sa redan på 1970-talet att ”utfallet av framtiden i vårt land och på andra delar av kontinenten, handlar om hur vi lyckas förändra kvinnornas situation”.

Mycket har förstås skett, men lika mycket återstår. Nyligen talade jag med en klok afrikansk kvinna, framgångsrik i sitt yrke och sitt liv. Men hon berättade att hon blivit våldtagen tre gånger, första gången när hon var sju år. Hon sa också att de flesta av hennes väninnor hade blivit våldtagna eller åtminstone sexuellt angripna. Frågan om kvinnans rätt till sin egen kropp är inte självklar i många afrikanska traditioner och kulturer. Där måste striden hårdna och på den, liksom på andra nivåer, måste afrikanska kvinnor få allt stöd vi kan ge. Inte minst feministiska organisationer. Bara för att nu nämna ett brutalt exempel. I Afrika praktiseras också på ett ohyggligt sätt våldtäkt som ett krigiskt redskap.

(Jag kan ibland undra över systerskapet och solidariteten i västvärlden. Hur mycket intresse visar man egentligen för de kvinnor som verkligen behöver stöd, i exempelvis många afrikanska länder. Jag kan tänka att där sker väldigt lite, oförklarligt lite.)

För att överhuvudtaget tala om jämlikhet måste vissa beståndsdelar finnas närvarande: kvinnor måste få utbildning, politiskt inflytande och möjlighet att skapa karriärer som inte bromsas av deras kön.

(Nyligen när jag flög från Frankfurt till Johannesburg på det nya jättelika planet med två våningar och 5-600 passagerare, fick jag höra att kaptenen förvisso var man, men att hans två co-piloter var unga kvinnor, knappt trettio år fyllda. Världen går alltså framåt…)

Den enda poäng man egentligen kan ha när man diskuterar jämlikhet i ett svenskt eller internationellt perspektiv är detta: det finns inga argument mot jämlikheten. Hela problemet är anmärkningsvärt onödigt. Ingen vettig människa kan idag ge ett hållbart motiv för att män och kvinnor ska betraktas på olika sätt. Förvisso har män bröstvårtor men kan inte amma, inte heller föda barn. Men det är faktiskt en marginell fråga när man resonerar om jämlikheten. Kvinnor kan göra precis allt män gör – och gör det oftast bättre! Vi kan knappast realistiskt föreställa oss en bättre, rättvisare värld om inte kvinnor ges större makt och inflytande. Jämlikheten är en stor fråga som byggs upp av många mindre problemställningar. Men uppgiften är faktiskt att tvinga världen att skaka till i sina politiska och traditionella grundvallar: med en verklig jämlikhet kommer världen att se helt annorlunda ut.

Omöjlig uppgift? Nej. Svår? Ja. Många män hatar tanken på att se kvinnor tränga sig in på deras mark. Dom skyddsminerar sina territorier. Men i en värld som blir allt trängre, alltmer svårhanterad, finns till sist ingen annan lösning än att söka etablera  jämlikheten.

Då handlar det inte om att den ska ”ökas” som i de socialdemokratiska 1960-talsparollerna. Då handlar det att halva mänskligheten har skaffat det inflytande dom med rätta kan kräva.

Att prata om jämlikhet utan att ha detta stora perspektiv klart för sig blir bara till det allmänna pladder som så ofta ersätter den verkliga diskussionen om vägen till en rättfärdig värld!

Henning Mankell